När “Papa” lade armen om en nervös hovslagare

Intervjun som inte var en intervju

Jag var 24 år, ny i USA, nervös och svettig om händerna. Sören Nordin såg på mig, log och lade armen om axlarna.

– Tycker du om tjejer?
“Bästa som finns.”
– Dricker du sprit?
“En snaps till maten slinker alltid ner.”
– Det är bra, du kan börja på en gång.

Så gick det till. Ingen cv, inget kontrakt – bara tillit och ett handslag. Jag anade inte att jag just klev in i travhistoriens hjärta.

Gula papper och millimetrar

Första morgonen blev jag inkallad till kontoret. På bordet låg högar av gula anteckningsblock, blyertspennor och ritningar. Sören ritade hov efter hov, vinkel efter vinkel, som en ingenjör över en flygplansvinge. Inget lämnades åt slumpen.

Allt vägdes och mättes. Balans var inte bara en känsla – det var matematik. Jag hade arbetat för Stig H. Johansson och Tommy Hanné tidigare, men det här var något annat. Hos Sören handlade det inte om järn och spik – det handlade om geometri, känsla och millimeterprecision.

Jag fick sko hästar som Jean Bi, Lender Hanover, Anders Crown och världsrekordhästen Kindava Hush. Varje hov bar på en hemlighet – och Sören hade nyckeln.

Sex skoningar – en balans

Han var noggrann. Men han var också mänsklig. En gång fick jag sko samma häst sex gånger på samma dag innan han var nöjd. Det slutade med fyra olika skor – men hästen travade som förvandlad.

Veckan efter ändrade han allt igen. Han menade att balansen aldrig är statisk – den lever, förändras, andas. “En häst ska kännas rätt just idag – inte i går, inte i morgon.”

Travets renässansmästare

När jag kom till stallet hade resultaten sviktat. Sören berättade att de haft mindre pengar till inköp och därför köpt hästar med toppstam men exteriöra defekter. Det de saknade i kroppen, löste han genom balans.

Jag insåg först senare hur unik den tiden var. Han uppmuntrade egna idéer, men hade nästan alltid en bättre själv. Och han älskade att lära ut. Varje dag var en lektion i tålamod, detalj och respekt. Allt jag gör i mitt hovslageri i dag – varenda viktjustering, varenda sko – bär spår av Sören Nordin.

Ett samtal från Italien

Efter några år i USA var jag tvungen att åka hem för att ordna uppehållstillstånd. När väntan drog ut på tiden flyttade jag till Italien och började arbeta hos Giancarlo och Lorenzo Baldi. Team Baldi vann nästan allt på den tiden – det var som att vara en del av en maskin som bara gick framåt.

En dag ringde telefonen. Det var Sören. “Jag hörde att du är i Italien. Jag vill att du ska sko för mig igen.” Han hade flyttat till Scuderia Biasuzzi och berättade entusiastiskt om deras nya satsning – om en egenkonstruerad harv och om en häst som sänkt sitt rekord med fem sekunder bara genom balansering.

Han menade att många hästar gick “för lätt”. Han fyllde skorna med ett okänt material, la på dubbla tåvikter och boots. Från medioker till stjärna – bara genom känsla.

Jag tackade nej. Inte för att jag ville, utan för att jag hade det bra hos familjen Baldi – och för gamla erfarenheter. Det är det enda beslut jag ångrar i livet.

Sören kunde inte dö

Sören var speciell. Vi brukade säga att han aldrig kunde dö – han skulle inte tillåta det. Och på sitt sätt hade vi rätt. För Sören lever vidare.

I varje häst som hittar sin rytm. I varje hovslagare som mäter en millimeter extra. I varje tränare som vågar tänka annorlunda. Han lärde oss att balans inte är ett resultat – det är ett förhållningssätt, ett sätt att se på hästen, på rörelsen och på livet.

“Tack för allt, Sören.” — Anders Hesselgren